Att städa är tyvärr någonting som kommer med rollen att vara just mamma. För även om man försöker tvinga sin att göra det eller om man så hyr in en städare, så blir det aldrig lika rent och snyggt som när jag själv gör det. Men trots att detta är min bestämda hållning till städningen, så har jag på den senaste tiden kommit på lite andra tankar.

Antingen så beror det på att jag varit fruktansvärt stressad på sistone, eller så är det helt enkelt på grund va att jag faktiskt egentligen hatar att städa. För vad är det egentligen som är så roligt med att moppa ett golv eller dammsuga en matta? Hur kan jag överhuvudtaget ha inbillat mig att städning är någonting jag brinner för? Städning är ju en skitgöra som alla bara gör eftersom de måste, inte för att man får ut en glädje av det.

Nej, hädanefter så blir det andra bullar i vårt hem. En städfirma ska anlitas och jag aska aldrig någonsin mer ens titta åt en golvmopp. Nu använder jag dammsugaren för sista gången, och jag kommer aldrig att se mig om.