Barn i all ära och dess härligheter, men när de väl blir sjuka blir tillvaron allt annat än en räkmacka. Fram med stora artilleriet och allt vad det innebär! En termometer i högsta hugget och man är redo att wabba så det står härliga till.  Nej, sjuka barn är inget glädjeämne precis coh särkilt inte när man är trebarnsmamma och ensamstående.

Nu borde man bannemej haft en riktig karl här hemma som man kunde sätta i arbete, men ack nej. Istället måste man ränna runt som en skållad råtta för att hålla barnen underhållna och friska så gått som det går. På med Disneyfilmen, införskaffa Kalle Anka och lite glass på det så är alla tillfredsställda. I alla fall barnen.

Själv sitter man där helt utslagen och tröttast i hela universum. Just då, i den stunden, undrar man om det verkligen var det här man signade up för. Men visst var det så. För detta, likt allt annat i en mammas liv är vad en mammas roll innebär. Omtanke, omvårdnad och kärlek. Och ja, om inte detta är kärlek då vet inte jag.