Det flesta mammor där ute är säkerligen medvetna om alla de för- och nackdelar som kommer med mammarollen. För även om det här med att vara mamma är något som är fantastiskt och aldrig kan mätas med något här i livet, så kommer tyvärr även detta med en hel del nackdelar.

Eller kanske bör man inte säga nackdelar, men helt enkelt sidoeffekter av att vara gravid och föda barn. För desto äldre man blir, desto mer stryk tar kroppen av att bära på ett barn i nio månader men också att ta hand om det när det väl kommit till livet.

En av de kanske mest omtalade och hatade problemen som brukar dyka upp när man blivit mamma är just det här med celluliter. Någonting som de flesta kvinnor drabbas av förr eller senare i livet. Få kvinnor är förunnat ett cellulitfritt liv, och nästan alla kvinnor har någon gång varit på jakt efter den där ultimata kuren som gör att groparna försvinner för gott.

Och gudarna ska veta att jag själv har provat nästan allting som påstås vara en behandling av celluliter. Finns det tillgängligt i butikerna, ja då kan du också räkna med att jag har provat det. Och för att sammanfatta denna eviga fråga huruvida det finns ett botemedel mot den hemska apelsinhuden,  återstår helt enkelt att se. Det senaste är en mirakeltrosa som sägs innehålla kristaller som tar bort groparna. Vem vet, kanske är jag helt cellulitfri inom ett halvår?

Ända sedan jag kan minnas så har jag velat ha ett yrke som spelar någon roll. Och med det menar jag inte ett yrek som spelar någon roll för mina föräldrar eller för mina vänner, inte ens för mig själv. Jag vill ha ett yrke som spelar någon roll för världen. Ett yrke som faktiskt har något värde i sig. Någonting som innebär att man hjälper sina medmänniskor på ett eller annats sätt.

Detta låter säkerligen både flummigt och luddigt på många sätt och viss. Jag menar, i dagens samhälle så finns det en hel del som vill ”hjälpa till” och eller göra något meningsfullt. Men i regel så är det ofta något som de flesta bara snackar om, och när det väl kommer till kritan så är få beredda att räcka ut den där hjälpande handen.

Det spelar egentligen ingen roll om man hjälper barn med utbildning i Afrika eller om man vill rädd regnskogen i Amazonas. Oavsett vad,  så är det själva handlingen som räknas för mig. Jag har till exempel en vän som arbetar inom läkemedelsforskningen och tar fram nya mediciner till sjuka människor runt om i världen.

Där har vi ytterliggare ett exempel på ett yrke som är meningsfullt och viktigt för världens överlevnad. Gå in på http://www.bms.se och läs mer om vad man kan göra. Och är man inte intresserad av just detta,  då finns det hundratals andra meningsfulla yrken man kan rikta in sig på. Det viktigaste är att man själv känner att man bidrar med något som faktiskt andra människor har nytta av.

Som trebarnsmamma kan ni räkna med att det finns mycket att oroa sig för. Att få ungarna till dagis och skola i tid, att se till att ekonomin går runt, att hålla maken nöjd och glad, att få lite tid för sig själv, att hålla karriären i gång, att hinna träffa väninnorna ibland, att försöka få tid att utveckla ett intresse (den är svårast, tro mig) och att inte låta hushållet förfalla helt.

Men nu har jag en ny vånda att lägga till listan och det är min begynnande oro att jag kan ha drabbats av hyperhidros. Nu förstår jag att de flesta av er inte har någon aning om vad jag menar med det, men jag ska förklara det i ett enda, enkelt, avskräckande ord: Svett.

Jag märker att jag svettar betydligt mer, framför allt om händerna, än jag brukade göra. Först antog jag att det var en fråga om nervositet, eftersom att jag kunde få handsvett när jag var stressad eller nervös. Men nu märker jag att jag fortsätter vara svettig fortfarande när det händer absolut ingenting och det inte finns något att oroa sig för (mer än det faktum att jag är så svettig).

Så jag har bokat en tid hos en doktor för att ta reda på vad som kan vara på tok. Förhoppningsvis går det över!

Barn i all ära och dess härligheter, men när de väl blir sjuka blir tillvaron allt annat än en räkmacka. Fram med stora artilleriet och allt vad det innebär! En termometer i högsta hugget och man är redo att wabba så det står härliga till.  Nej, sjuka barn är inget glädjeämne precis coh särkilt inte när man är trebarnsmamma och ensamstående.

Nu borde man bannemej haft en riktig karl här hemma som man kunde sätta i arbete, men ack nej. Istället måste man ränna runt som en skållad råtta för att hålla barnen underhållna och friska så gått som det går. På med Disneyfilmen, införskaffa Kalle Anka och lite glass på det så är alla tillfredsställda. I alla fall barnen.

Själv sitter man där helt utslagen och tröttast i hela universum. Just då, i den stunden, undrar man om det verkligen var det här man signade up för. Men visst var det så. För detta, likt allt annat i en mammas liv är vad en mammas roll innebär. Omtanke, omvårdnad och kärlek. Och ja, om inte detta är kärlek då vet inte jag.

Nu har jag bestämt mig för att börja träna, det är bara något jag har skjutit upp alldeles för länge. Jag har funderat på vilken träningsstil som passar bäst för mig, men inte riktigt kommit fram till något.

Jag har tänkt att jag kanske bara skulle ge mig ut i skogarna som ligger här i närheten och gå med raska steg och stegräknare längs de stigar som finns så att jag får upp flåset. Men jag tror inte att jag kommer att orka eller hinna göra det så ofta som jag borde, så det kanske vore bra att även börja cykla till jobbet eller något sådant…
Det dumma är bara att jag skulle behöva ha ett busskort för andra resor, och då skulle det kännas dumt att ha lagt massa pengar på ett busskort, om jag inte använde det så ofta som det skulle vara ekonomiskt lönsamt.

Jag vet inte… Kanske är det bara att till exempel börja ta trappor istället för hiss, eller att gå av tunnelbanan en station för tidigt och gå hem därifrån. Men allt det där känns lite ansträngt, jag skulle hellre vilja ha en specifik grej jag gjorde som sedan kunde bockas av så att jag slapp tänka på motion dagarna i ända.
Jag tror också att när kroppen väl vänjer sig vid att tränas så blir det som en ”lyx” den tar för given. Då blir det lättare att hålla igång det, än det är att börja.